torsdag 17 oktober 2013

Att våga


Det här med höjder är verkligen inte min grej. En gång fastnade jag på andra våningen i Eiffeltornet i Paris under ett strömavbrott i samband med ett åskoväder och det minnet sitter kvar.

Men ibland hamnar man i situationer där man utmanar obehaget bara för att man vet att man efteråt skulle gräma ihjäl sig över att inte ha vågat. Så var det i dag.

Jag skulle i väg och skriva om renoveringen av vattentornet i Mönsterås och hade beställt hjälp av en icke höjdrädd fotograf från centralredaktionen. Planen var att jag skulle stå på marken och han skulle åka upp och ta bilderna. En timma innan jag skulle dit visade det sig dock att det inte var möjligt att få någon fotohjälp just då och för övrigt fanns det inga icke höjdrädda fotografer påstods det.

Jag stod ett tag och blickade mot vattentornets topp 40 meter upp i luften och försökte föreställa mig hur det var att åka i den skrangliga hissen som har monterats på utsidan av tornet under renoveringsarbetet.

Till sist vågade jag kliva in i hissen och följa med upp. Tillsammans med den höjdrädde hisskötaren och med ett krampaktigt tag kring ett räcke i den öppna hissen åkte vi först upp 30 meter och när han efter en stund föreslog att vi skulle fortsätta upp till toppen så kändes det som att det var lika bra när vi ändå kommit så långt.

Knäna skakade ordentligt när jag klev ut på byggnadsställningen allra längst upp och jag kunde knappt hålla kameran stilla, men till slut lyckades jag i alla fall knäppa ett antal bilder utan oskärpa på den fantastiska utsikten. Önskar bara att jag hade kunnat njuta av den också.

2 kommentarer:

  1. Jag både avundas dig och avundas dig inte. Härligt att du utmanade din rädsla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag kände mig rätt nöjd med mig själv efteråt, när benen kändes stadiga igen. Nu slipper jag vara nyfiken på hur det ser ut där uppe ;)

      Radera