torsdag 14 november 2013

När man inte kan säga nej


Veckan inleddes med några torftiga dagar fikamässigt sett, men det tog jag igen med råge i går kan jag säga. Det blev inte mindre än två fikatillfällen och det ena var dessutom historiskt.

En av kommunens syföreningar hade nämligen sitt sista möte eftersom man ska lägga ned efter 120 års handarbetande och kaffedrickande, och tidningen var inbjuden att vara med om detta.

Först tänkte jag tacka nej till kaffet men när jag hörde att det skulle bjudas på Gris kunde jag inte låta bli att tacka ja. Vad jag inte visste var att damerna även skulle plocka fram både saffranskaka och banankaka. Eftersom det var tre olika damer som hade med sig dessa kändes det liksom inte som att man kunde säga nej av rädsla för att någon av dem skulle ta illa upp om man ratade just deras fikabröd.

Så jag tryckte i mig tre stora bitar mjuka kakor på raken till kaffet. Jag förstår inte hur kyrkoherden, som brukar vara med på syföreningsmötena, kan hålla sig så smal när det bjuds på så mycket gott.

I alla fall var det en speciell känsla att få vara med på detta sista möte, slutet på en 120-årig epok. Undrar hur många kyrkliga syföreningar av det här slaget som kommer att finnas om låt säga 20 år? Symöten som innehåller både lite handarbete, lite kyrklig spis i form av andakt och mycket utbyte av information om vad folk har för sig i samhället och vad som har hänt sedan sist. Prästen konstaterade att hans närvaro brukar lägga sordin på just informationsutbytet så därför brukar han avvika efter en stund :)

På kvällen bar det av till nästa fikafest som mamma hade ordnat för mina mostrar, syster, mig och våra pojkar. Det var så mysigt att sitta där med en massa tända ljus och äta gott. Bland annat blev det en underbar nöttårta som slår allt, en riktig favorit i släkten. Recept kommer någon dag.

2 kommentarer:

  1. Tröttnar vi nånsin på att fika....tror inte det:) Och så mysigt som det är att träffas....

    Kram Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan inte tänka mig det, det låter som en mardröm att tröttna på fika ;) Kram Åsa

      Radera